Nu igen saknar jag Ronja något otroligt. Vi ska ju köpa en till hund, en labrador denna gång. Vi har en på gång, men den är lite krasslig så vi väntar att den ska bli frisk. Vanilla heter den och är en ljusgul labrador och en tjej.

Man har märkt att Elvis också saknar Ronja, och går och pipar nu som då. Det är jobbigast när jag vaknar på mornarna och ingen är hemma, för då brukar jag alltid kika nedanför sängen, och då har alltid Ronja legat där.

Tänkte ladda upp några bilder nu på henne som jag tog sista några timmar före hon tog sitt sista andetag..

Det känns som igår när vi hämtade dig från Nystad. Nästan lika liten som pappas sko var du då. Gnydde gjorde du nästan hela hemvägen, och det gjorde jag också när jag inte fick hålla dig i famnen.

Jag minns första natten som jag och mamma sov i köket med dig, men efter att du bajsat framför mammas madrass, bitit mig i fötterna och kissat på min madrass fick jag inte sova i köket med dig längre, då var det bäst att endast mamma sov så du skulle få lugn och ro.

Jag minns första hunduttställningen vi var på till Jakobstad. Du vann din ras, och fick dessutom "Bäst i ras" pris. Följande hundutställningen ansåg domarna du inte liknade en Rottweiler, och att du var för lugn? Haha, lugn kan vi väl inte säga du varit, för nog har vi allt fått kämpa med att uppfostra dig. Jag minns hur jäkla envis du var, och hur du ville vara boss i familjen, men vart efter åren gick fann du din rätta plats i familjen och efter hormonella besvär så vi tvigats operera bort livmodern på dig blev du som en annan hund.

Du räddade oss från inbrott genom att skälla och skrämma bort tjuvarna en mörk höstnatt i Oktober. Du har gjort att jag aldrig kännt mig otrygg i din närhet, trots att jag varit och är hemskt mörkrädd. Du har verkligen varit alla våran guardian angel.

Men det starka bandet vi fick, var nog när jag gick genom den svåraste perioden i mitt liv hittills. Du fanns alltid vid min sida och slickade mig på handen, lade huvudet i min famn när jag var ledsen, och låg i rummet om nätterna och kvällarna när jag som mest behövde din närvaro.

Du har varit mer än en hund, du har varit en mycket kär familjemedlem. Vi har alla skrattat åt dina dummheter, "ojjat" oss över hur söt du vart när du lagt huvudet på sne. Vi har fått så otroligt många fina minnen med dig, och självklart skulle vi vilja ha fler med dig. Men cancern tog över och det kan vi inget åt. Vi ser tillbaka på åren med stora leenden på våra läppar och är tacksamma för att du kom till vår familj, och att just du fanns kvar i kullen vi tittade på. Vi kommer aldrig glömma dig.

Du finns för alltid i våra hjärtan <3


// Din lillmatte Anna-Karin

TACK RONJA!!

Fy farao vad jobbigt det känns! Alla utbildningar jag sökt till känns bara som ett fail. Jag vill inte in någonstans, inget locka. Jag vill ta ett mellanår och jobba, men med vad?? Kommer jag igång med studierna sedan igen när jag varit van att ha fast inkomst??

Dessutom fick jag en medicinkur att käka nu igen, hade tydligen urinvägsinfektion i alla fall, så det gjorde inte saken bättre nr jag fick fara till akuten idag och ta blodprov!!

Nej idag känns allt bara piss, och i morgon har jag inträdesprov till tradenom och jag vill bara lägga mig i sängen och dö!

Vanligtvis är jag positiv och glad, men idag är jag en riktig surfitta (finns inga milda ord tyvärr)





Hoppas ni haft en bättre dag än mig!

I januari 2000 åkte familjen Åkers ner till Nystad för att "titta" på en rottweiler valp. Det var inte meningen att köpa en, men hem kom vi i alla fall med ett litet knyte, en rottweiler valp vi döpte till Ronja.

Vi har fått jobba något otroligt med vår älskade Ronja p.g.a. hennes dålig lynne och osäkerhet, men i och med det har vi alla familjemedlemmar fått ett så otroligt starkt band till denna underbara hund. Visst har det inte varit roligt alla gånger när hon skrämt grannar, gäster, pojkvänner som kommer på sitt första besök, pojkkompisar ,när hon tagit till brösttonerna. Ronja har nämligen hela sitt liv varit rädd för det manliga könet på 2 ben, och skällde därför när hon kände sig osäker.

Ronja har många gånger bevisat att hon är en otroligt klok hund. När jag hade det väldigt jobbigt för 7 år sedan, då fanns hon vid min sida och tröstade mig, hon satte sitt kloka huvud i min famn och slickade min hand, som om hon ville säga det blir nog bättre! Hon har skyddat oss mot inbrott och gjort att man alltid känt sig trygg nära henne. Eller när min momi är på besök, då är Ronja alltid så glad men mycket försiktigare eftersom hon vet hon är gammal, likaså med fammo. Ronja har även hjälpt till med att uppfostra Elvis, och Elvis avgudar Ronja.

Alla som spenderat mycket tid med Ronja har alla fått en vän för livet. Jag tänker bara på nykomlingen i familjen, min Thomas, de klickade mellan Ronja och honom med det samma, och om Ronja godkände Thomas när han första gången kom till oss, ja då har jag nog hittat en bra karl! Eller mammas väninnor som varit lite oftare på beösk, de älskar Ronja. Om jag ska vara ärlig tror ja ingen (förutom de som är rädda för hundar) inte kan älska Ronja, hon har sådan underbar personlighet, och är så snäll!

Ronja betyder så otroligt mycket för mig, men det finns inte några ord som kan beskriva det. Orsaken till att jag skriver allt detta är för att vi idag fick beskedet att Ronja har en elakartad snabbväxande tumör i benet, vilket gör att hon måste avlivas. Detta kommer att ske inom de närmsta dagarna, och jag åker ju till Barcelona i morgon, så jag är otroligt ledsen nu, eftersom jag inte kommer att kunna ta farväl då den tiden kommer. Så jag spenderar all tid jag kan åt att gosa med henne idag. Har precis haft med henne ute på gården, men eftersom det blev så varmt gick vi in tillbaka eftersom hon har så tungt annars också..

Här kommer lite bilder från då hon låg där ute..


Fläcken hon har på hger framben är inte päls som trillat av, utan veterinären har rakat bort pälsen där för att kunna ge cortisonsprutor i leden..

Kom ganska precis hem från Seinäjoki var vår favorit veterinär har sin klinik. Han undersökte Ronja igen, eftersom hon börjat halta igen, trots att hon för 4 veckor sedan fick sin första kortisonspruta. Han sövde ner damen vår och började känna och röra på benet, och denna gång hittade han en stor knöl på insidan av hennes ben, så han röntgade och tog biopsi från knölen. Han sa det såg ut som en tumör, men vi måste vänta en vecka innan vi får der direkta svaret, och får veta hur vi skall gå vidare från det.

Jag blir så jävla ledsen, jag älskar så otroligt mycket Ronja. Hon fanns alltid vid min sida när jag gick egenom en jobbig tid för länge sedan och grät väldigt ofta. Hon vet hur hon ska göra för att få en att le när allt känns piss, och hon är världens underbaraste, fast hon fiser hemska bomber nu som då! Men Ronja har en sådan underbar personlighet att jag vill inte vara utan henne, vi har haft henne i 10 år, och jag vill hon ska fortsätta finnas här! Det gör så ont att tänka helst tanken på att vi kanske snart måste ge den sista sprutan, beroende på vad veterinärern rekommenderar självklart!

Jag tänker testa på en diet (minns som vanligt inte namnet), var man lämnar bort alla kolhydrater. Alla är jag medveten om att jag inte kommer klara av att lämna bort, men ska försöka i alla fall! :D

Så idag ska jag käka ungskorv, endast! Haha, får se hur detta komemr att gå, jag älskar ju potatis, pasta, makaroner och för att inte tala om BRÖÖÖD!!! Men ska se om det fungerar, ska ta och googla lite nu vad man kan äta, och fixa för recept med låg procent, eller noll procent av kolhydrater! :)

Jag har klarat att inte äta kolhydrater hittills idag i alla fall, HÄHÄ. Detta är dömt att misslyckas!! ;D

Alltså nu börjar jag bli rädd. Igår när vi kom tillbaka till Brändö stod en polisbil parkerad strax utan för Siwa som är här under oss. Jag tänkte det antagligen varit en stöld som ägt rum, eller att de hade undervisning om hur de skall agera i olika situationer.

Idag läste vi på Vasabladets internet sida, att det varit ett rån, och han som rånade siwa på 200 euro hade en kniv!! Jag menar, jag och Thomas springer där hela tiden och handlar eftersom det är så nära så är det inte så farligt om vi glömt att handla något. TÄNK om jag eller Thomas skulle ha varit där då det hände!! Jag börjar bli rädd att bo i Brändö nu, för det är 3:e fallet med våldsamheter i Brändö här nära var vi bor!! För 2 veckor sedan blev en knivhuggen, och bara veckan före det hade en man blivit knivhuggen i en bil 3 kvarter härifrån!!

Jag tänker inte ljuga, jag har en dag som jag gärna skulle slippa. 100 tankar snurrar i huvudet, och jag är ett enda känslovrak (eller vad det nu heter) idag. Känns som jag vet varken ut eller in. Har en riktigt kass dag.. Hoppas er söndag börjat bättre än min!




Puss på er från känslosamma Annu

Hur skall man våga lita på någong, utan att behöva bli sårad? När vet man om man våga lita på någon, när ingen tycks kunna bevara "hemligheter" längre? Vem ska man våga lita på, eller kan man lita på någon över huvud taget?

Jag har alltid varit en person som vill se gott i alla människor, lita på att det jag säger i förtroende aldrig kommer att läcka ut. Varje gång jag gjort detta har jag blivit ledsen och besviken. Men aldrig lär jag mig, att den enda personen i hela världen du kan lita på till 110%, är dig själv..
Men det jag har lärt mig är att man blir inte lycklig av att inte våga ta chansen, chansen att lita på människor. Jag har konstaterat att alla stiger vi snett ibland, både i vänrelationer, pojk/flickvänsrelationer och familjerelationer. Men om den som tagit snedsteget ångrar sig verkligen, ser jag ingen orsak till att inte ge människan en andra chans.

Om man väl väljer att ge en människa en andra chans, då anser jag att man inte kan kräva att hon/han skall bevisa att man kan lita på dem, för hur i hela fridens namn kan man bevisa något sådant. Man måste istället tillsammans jobba sig förbi problemet, berätta hur man känner, gråta ut, var arg, var glad, helt enkelt öppna sig för den andra människan, och låta den  andra gör det samma till dig,.

När man blivit sårad kan det vara svårt att känna en skillnad med det samma. Men det finns någon sanning i uttrycket "tiden läker alla sår". Ibland tar det längre, ibland kortare. Vi är alla olika och hanterar problem, sorger osv. på helt olika sätt.

Det jag vill säga med mitt inlägg, som är som vanligt rätt flummigt, är att jag tycker vi  finländare måste våga lita på varandra. Det krävs arbete från båda sidorna. Man måste visa till den andra parten att man förtjänar tilliten och förtroendet, för personligen tycker jag det är en av de bästa känlsorna i världen att känna någon verkligen litar på dig. Förtroende, tillit och framförallt ÄRLIGHET, är något jag värderar mycket högt!!







Håller ni inte med? :)

Okej, jag vet jag har sagt jag inte vill bli beroende av något. Och nej, jag röker inte, inte beroende av alkohol, droger el annan skit, men ANTM (=America's next top model), har inte missat en enda säsong, eller avsnitt, jag är helt beroende av serien! Nu har cycle 14 börjat (igår) i USA så håller på att ta ner det för att få se första avsnittet. Jag har väntat nu på att det ska börja i över 8 månader, och finally! Så ska nu bara njuta av avsnitt 1! :D

Orsaken varför jag gillar det, är för många är så otroligt löjliga som är med, och man får inspiration! :)

Har tagit paus i läsandet, huvudvärken blir bara värre trots att jag tagit värkmedicin. Jag kan omöjligt konsentrera mig. Men snart kommer min favort kille hit igen.. Tror jag ska ha honom och förhöra mig lite på det jag läst. :)



Nu ska jag fortsätta läsa på hälsokunskap



XoXo
Annu

Har just precis kommit innanför dörren. Och tänkte jag skulle skriva ett inlägg. Det har inte hänt något spec i Kokkola, köpte nu en spetsklänning som var nude-färg, enligt Thomas var den fin, och enligt mig också så kommer väl upp bild på den någon dag.

Lägger in de få bilder jag tog från Kokkola trippen senare ikväll! :D


XoXo
Annu

.. vad gör man när det stöd man mest behöver inte tycks finnas där på det sätt man behöver det? Vad gör man när man varken blir trodd eller förstådd? Jag vill visa mig stark, men just nu går det bara inte. Jag är glad jag har en stor, stark, manlig, varm famn att krypa upp i och få höra orden "det blir nog bra, du klarar det här!"

Jag vet att det inte finns många tjejer som vill vara långa, eftersom de vill inte vara längre än killarna runt omkring dem. WTF?! Är ni från stenåldern eller? Vi lever nu på år 2010, bort med de där löjliga "reglerna"!!

Idag mätte jag mig och konstaterade jag är  177 cm, inte 175 som jag trott i många år!  Det blev en glad överraskning, för jag tycker det är snyggt att vara lång!! Enda gången jag velat vara kort på senaste tid, var på ollis sist då de var limbotävling, och lånben-Annu åkte ut, haha!

Seriöst ni långa snygga brudar som läser detta här, var nöjd med er längd. Sträck på er och var så snygga, sexiga och stiliga som ni är. Som Magnus sa, "det är stiligt att vara lång!"

Dessutom så hinner vi som är långa spana in de snyggaste killarna först! Så VÄX mina älskade vänner VÄX, eller släng på er klackskorna! Längden har INGEN betydelse, så sätt på er de högsta klackskorna ni har och gå ut och visa upp er! :)

Det är absolut inget fel med att vara kort, men jag blir så irriterad på när jag hör (korta) människor kommentera någon som är lång som det vore något negativt!! För att vara lång är verkligen inget negativt, tvärtom! :)

Love to the ppl!

När jag började tänka på penkkis, abikryssningen, studentskrivningarna och själva studentdimensionen blev jag så jäkla ledsen. Emilia kommer inte få uppleva den dagen i sitt liv. Visst hon är nog där med oss, hon finns i alla våra hjärtan, men hon får inte den vita mössan på sitt huvud, eller sina fina betyg och allt det där.

Livet är så orättvist, och jag har tydligen inte ännu heller fällt tillräckligt många tårar för dig Emilia. Det enda som tröstar mig är att jag vet du garvar åt oss där uppe på ditt färgglada moln, när vi gör bort oss och ställer till det för oss.

puss på dig Emilia! <3

Har just precis avslutat ett samtal med mina båda fina vänner. Fick så dåligt samvete när jag pratat med dem. Jag har aldrig riktigt varit bra på att höra av mig aktivt, därför måste  den andra parten också höra av sig till mig för att jag ska få tummen ur röven o ringa tillbaka. Men just nu är det så otroligt mycke på gång i mitt liv, vill inte hinna med allt och alla. Beklagar om någon känt sig bortglömd. Bara några veckor kvar så hoppas jag att jag blir mindre busy igen!

Ligger i sängen och ska börja skriva det sista på en essä, men när jag ser på min soffa som mamma slängt mitt överkast på, då ser den ut som en grav på ngt sätt? Scary, vågar inte gå och ta bort det, tänk om ngt äckligt ligger där under?!!!