TheAnnu

Jag skriver inte mycket denna gång, orsaken är den att min älskade Fille dog idag. Saken var den att jag skulle fara och städa till honom och när jag kom ner så låg han bara, så jag gick fram o rörde vid honom lite, så steg han upp o skulle komma fram till mig men kunde inte stöde på sina högra ben så han föll ihop o bara grymtade, så då förstod jag han inte skulle leva länge till..

Satt med honom i ca 2 h i famnen, o 18:53 tog den underbaraste lilla krabaten sitt sista andetag och lämnade mig på denna jord kvar.

Han föddes 12 April 2003 i Vasa Djurcentrum, och kom hem till oss i andra veckan i Juni 2003, sen dess har han hunnit träffa på både hunden Ronja som han blev bästa vän med, sedan träffade han också katten Emil, som blev hans KK om man ser det på det sättet, och nu till sist träffade han Elvis, men de hann inte lära känna varandra då Elvis är så valpig ännu. Men Fille var i allafall den bästa och snällaste kanin man kan tänka sig, han bet aldrig o va så go.. Den lilla krabaten har lämnat ett STORT tomrum efter sig!

Här kmr ngr få bilder från tiden med Fille..

Idag tänkte jag att jag bara skulle skriva ett helt "vanligt" inlägg om dagen.. Men det blir rätt kort för dagen har inte varit så speciellt, skolan, finska stöd, plugga finska/surfa the net o prata me Natta o planera helgen med Anso. Jag o Anso ska på krog på lördag, de ska bli kul kul, var vi förfestar är ännu oklart, men va skulle inte det lösa sig! Fanken jag längtar! :)

Många har frågat hur jag och Natta började känna varandra, så nu kommer storyn så inte folk behöver fråga och undra mer! Vi var kring 10 och var med på internet siten bananaisland, där råkade Natta (tror jag) skicka ett meddelande att hon gick i samma klass som min kusin, sen började vi prata där och det kändes som vi redan var mycket bra vänner. Men några månader senare ordnades det en idrottstävling i Botniahallen (vilket är en sporthall för de som inte vet) och vi var båda påväg dit, då bestämde vi oss för att vi skulle ta och träffas där, vilket vi gjorde.

Efter det ville vi träffas igen och "leka", så Natta kom till mig och vi "lekte" och skrattade, käkade nybakade bullar och hade skoj skoj! Och efter det har vi bara blivit allt närmare vänner och hon är nog en av de mycket få människor jag kan berätta ALLA detaljer för, för hon dömer mig inte, hon säger vad hon tycker är fel och jag kanske ska tänka på till nästa gång. Hon vet vad ja vill höra fast jag inte kanske blir glad av nyheten.

Hon e helt enkelt en sådan där person denna värld har allt för få av! Natalie Mattus e som typ bäst! Om ni inte är avundsjuka på mig som känner henne o har henne som bästa vän, så då borde ni vara för ni har nog inte något lika fint som jag har! En riktigt vän!!


Puss på dig Natta! (och er alla andra också)

Usch fy, i natt drömde jag en hemskt dröm! Jag drömde att en av mina absolut bästa vänner dog, och jag fick inte ens komma på hennes begravning för hennes föräldrar. Jag grät när jag vaknade för jag var så förkrossad, antar jag drömde det för att hon flyttat för en tid.

Jag är otroligt rädd för döden, jag vet inte varför, men antar det beror på att döden kan inträffa när som helst. Förr kanske den var ngt fint och stämningsfullt, när gamla dog och de fanns öppen kista och blommor och folk hedrade den omkomna. Vist hedrar vi folk nu också som dött, men det känns att risken är större i dagens läge att dö bara av att gå ut på gatan, för nu kan någon bara hoppa fram från en buske o skjuta en, eller så kör ett fyllo över en.. Vist fanns det många många sätt att dö på förr, men på något sätt känns det som att det är mera brutala o ”fel” sätt i dagens läge.

Jag vet att alla kommer att dö, det är bara en del av livet, och ja säger inte jag vill leva för evigt, men jag är ändå rädd.. Vad kommer efter döden? Var eller vad var vi före vi föddes? Tänk om jag ligger där på bäddavdelningen som 80-åring och tänker ”oj, varför gjorde jag inte det där när jag var ung, skulle så ha velat göra det”.

Varför uppskattar så få livet nu för tiden? Det finns så många som bara kastar bort det, tar självmord, skär sig, arbetar ihjäl sig osv ni kan alt det där, men jag förstår inte på det där. Vi får bara 1 liv ska vi inte leva det då? Jag har gjort misstag i mitt liv, precis som alla andra, men jag går vidare, jag kämpar vidare för att kunna förbättra och hjälpa andra att inte begå de misstagen. DE som inte kan gå vidare får det inte lätt. Jag tycker ”älska, glömma och förlåta” är något alla borde komma ihåg, endel saker kan man bara inte glömma, men man kan förlåta eller acceptera och gå vidare, ingen må bra av att vara långsint.

Jag får ofta höra att jag ex. alltid finns där för de nr de har det svårt, eller alltid lyssnar o räcker ut en hjälpande hand, sådan är jag, alla är inte så, så jag kan inte förvänta mig att jag alltid ska få en liknande hand utsträckt för att hjälpa mig upp från mina gropar jag fallit i. Vi kan inte förvänta oss andra ska vara som oss, som jag skrev i ett tidigare inlägg är vi ju alla olika, så andra kanske inte kan se på saker som just jag kan eller du kan, vi måste acceptera det. Jag tror livet är som en slags matematik timme, det finns formler som visar hur vi ska räkna/klara oss utan fel, men ibland blir det bara fel för man har inte varit observant och sett att vi gjort fel. Men man kan alltid rätta till det efteråt bara man har orken, och om man rättar det ordentligt gör man oftast inte samma fel igen.

Jag tycker bara att man ska uppskatta livet lite mer än vad människorna gör nu för tiden, livet är något fint! Det ska inte kastas bort, det ska tas hand om med guld hanskar!

Idag var det helt skoj faktiskt, jag hade lååång sovmorgon (började 11.45, slutade 14:30). Hade bild och finska, så skoldelen gick fort, sen gick jag ngr min på stan eller rättare sagt till Citymarket för att handla lite mat o gotta till söta syster som va hemma sjuk. Så var ngn timme vid sjuksyster innan jag fick springa till frissan, hade missuppfattat tiden så var 30 min sen, inte bra! Men väl där fixade hon håret, fick en gratis färgning så jag klagar inte att jag fick lov att sitta där hela kvällen.

Mitt hår blev super snyggt, det tog ca 1.5 h att fixa frisyren och färgen hon satte va faktiskt helt fin! Fick öva min finska i allafall, för frissan var finsk så.. Ska kanske o fixa en annan frisyr ngn gång nästa vecka.

Bilder här nere på frisyren :)

Det värsta jag vet är när mina vänner är ledsna. Nu är det en sådan situation, och jag hatar det.. Spec. då jag varit i nästan samma situation o vet hur jobbigt det är! Är det inte så att vi själva sätter oss i dessa situationer? Att vi tänker för mycket eller inte alls, vi skapar drama bara för att få saker att hända runt oss?

Säg mig ngn som inte haft kärleksproblem? Vad orsakar problemen? Oftast är det otrohet, avundsjuka, olikheter, brister.. ja ni vet allt det där.. Men varför har vi så höga krav på vår partner? Varför ska han/hon vara så perfekt? Vi kan ju bara gå till vår vänkrets, det finns fel hos alla där, även oss själva. Självklart finns det människor som accepterar bristerna hos partnern, men jag förstår bara inte hur alla nya skilsmässor uppstår hela tiden, orkar ingen kämpa längre? Har vi människor tappat tron om den eviga kärleken, eller själva kärlekens existens?

Själv har jag båda föräldrarna under samma tak, de båda har sina brister men de kompletterar varandra ,precis som det ska va. Men det som fick mig att fundera på detta är att 1/3 av mina vänner har skilda föräldrar, eller så ska de själv separera. Har vi för bråttom in i förhållanden? Är vi helt enkelt rädda för att lämna ensam? Eller är det en status fråga, att ha ngn är mer status än att vara ensam? När jag ser på mig själv har jag aldrig haft behovet av att ha ngn pojkvän. Vist jag har nog haft pojkvänner, men det har tagit slut med de alla. Jag är väldigt självständig och vet vad jag vill ha, rätt komplicerad också så alla klarar inte av att hantera mig.

Bara en sådan liten grej som att man är ut och festar, på en vanlig ungdomsdans eller krog, folk far hem med okända för att få kärlek (=ömhet, sex) för den kvällen, eller så är det ngn som e och dansar och känner sig för stunden ensam/kåt och vips står okända/bekanta/vänner och hånglar med varandra (vilket leder i vissa fall vidare till att de far till ngn av dem o har lite rajtan tajtan).. Jag tycker det är sorgligt, vart tog det där fina flirtandet vägen, är det bara pang på nu mera som gäller? Jag säger inte jag själv inte gjort det nämna, det har jag men tycker det är skamligt gjort av mig. Kanske det bara är jag som tycker så här, men det få vara det då. För jag vill o hoppas ännu på det där riktiga, den där fina kärleken som man såg i filmer då man var liten. Kärleken som var mellan prins-charming o princess-beautiful, för deras kärlek var verkligen "jag går genom eld och vatten fö dig"..

Jag kanske håller på att bli sådan där romantiker alla äcklas av, men jag är så trött på att pojkar titta på mina bröst istället för i mina ögon när de prata med mig, eller nyper/smäller mig på baken istället för att presentera sig/skaka hand. Jag är ingen köttbit man bara kan roffa åt sig, nej mig får man inte sådär bara, för jag nöjer mig inte med ngt jag bara kan ha för stunden, nej jag vill ha det bästa, jag förtjänar det..

Det jag försöker säga med denna text är att jag vill vara optimistisk, jag vill tro på att folk inte är så slampiga som människor får sig att framstå, eller billiga kan också vara ett passande ord. För att knulla med en, och ha på gång med en annan som ens hjärta dunkar det där lilla extra för, tycker jag är de dummaste man kan låta sig gå igenom eller ngn annan.. så vill vi ha denna drama, eller är det bekräftelse vi söker? Eller är det bara att acceptera att detta är 2000-talet?

Nej nu har jag fått nog av sådant och hoppas jag inte är den enda.. Jag sitter inte ofta och funderar på sådana här saker, men NU kom det så mycket på 1 gång att jag börja fundera och måste få ut de.. Tack för er tid!

Puss o kram!

Okej, nu har även jag fallit för grupptrycket o skapat en blogg var andra kan följa med mina tankar funderingar o se vad jag gör. Men jag måste erkänna jag varit ganska emot, eller emot är väl fel ord, men itne varit så positiv mot just att blogga, så får se hur länge jag kommer att blogga nu då! HAH

Well, well, jag har då i torsdas fyllt 18, så har varit på krogen både fredag och lördag, träffa massa trevligt folk bekanta o vänner.. På tal om vänner tycker jag det känns för jävligt på den punkten.. Jag menar att folk som varit bästa vänner bara glider isär. Jag vet det är en del av livets gång, men det är ju så ledsamt. Om vi döper denna person till X i detta fall så kan jag förklara min situation. X o jag var otroligt tight ett par år sedan, men PANG för ca. 1.5 år sedan började X o jag glida isär o nu kanske vi bara hälsar på varandra o drar lite "small talk". Jag tycker det är så himla synd, men det är ju en del av livet!

Men nu till ngt roligare, jag ska delta i en Bröllopsmässa, så i morgon ska jag till frisören o testa håruppsätningar och få håret färgat, det ska bli skoj! Va o övade igår igen också, gick först helt åt skogen, men mot slute började alla ta sig i kragen o vi fixade det. Jag bara älskar att göra sånt, att få dendär adrenalin kicken att "nu fan gäller det", att känna hur hjärtat dunkar så hårt att man tror de ska hoppa ur en, att man kikar lite försiktigt hur mycket folk som är där o vill kika. Man tittar lite på de andra modellerna o de är lika nervösa eller så försöker de samla sig o ser helt lugna ut. Den bästa delen är såklart när man kommer fram på scenen, man kan koreografin, man vet låten, man vet man ser snygg ut o bara går o gör sin grej! Bytena är också härliga, stressiga om fan men så otroligt roliga. Mina händer darrar alltid vid första bytet så jag kan nästan inte byta kläder, men efter varje byte går det smidigare o jag darrar inte lika mycket längre.Haha jag minns min första show, då viste jag inte hur snabbt allt skulle gå, så då visade jag lite boobs.. HAHA det var pinsamt men nu är det bara så jävla humår!

Min syrra som kommit hit för att fira mig i helgen åkte tillbaka idag, de va tråkigt, för jag er henne inte före påsk.. *snyft* Men vi lär ju tala i telefon och på Facebook.com länge leve det!

Annars är allt bra lite bakis e jag idag, men det har jag all rätt att vara, inte varje dag man fyller 18 år.

take care!
puss