2009-04-21 @ 12:01:29
Alltså såklart alla känner sig nere ibland, för alla har vi varit med om dendär tiden då ALLT bara är piss! Jag menar så där att allt skiter sig o ingen tycks förstå en. Men jag började tänka på det idag, efter jag talar me en vän i telefon, vi behöver ju de där perioderna, jag menar hur ska vi annars kunna få uppleva de där riktigt höjdpunkterna i livet annars?
När jag själv ser tillbaka på mina 18 år så har det vari en jäkla berg-och-dal bana, redan från födseln. För de som inte viste så hade jag navelsträngen några var (minns inte hur många kanske 2?) runt halsen, så där handlade det om liv och död redan från då jag kom ut i denna värld. Men sen gick det nog bara uppåt och jag hade en underbar o säker barndom, men sen vid kanske en 11 år gick det drastiskt ner och först vid kanske en 14 år började det gå upp igen för mig. Just nu känns det att jag är på toppen, så jag börjar bli rädd när det ska dala ner igen. Men jag vet att jag inte når botten en gång till, men den topp jag är på vill jag så stanna på, för jag har underbara vänner o familj, jag gör det jag tycker är rätt o lär mig av mina misstag!
Men är det fel att tycka man har det bra? Jag har märkt att alla uppskattar så lite vad folk gör för dem, alla har blivit så egoistiska och kan inte glädjas för andra, för delad glädje är för mig dubbel glädje! Finns inget roligare än att få höra att det går bra för någon eller få berätta när det går bra för en själv!
Jag vet jag har tendens att fundera mycket om saker o ting i mina inlägg o vissa tycker det är trist, men jag tvingar ju inte er att läsa! ;) Men jag tycker bara detta är sådant som man måste fundera på. Det finns inte många som uppskattar det de får, människor vill bara ha mer! De blir aldrig lyckliga, jag vet nog jag också varit sådan, men jag tycker jag klarat mig rätt bra bort från den banan, nu uppskattar jag allt mycke mer allt o alla.
Men nu ska jag gå o sova en stund o inte tänka sönder hjärnan min!
Klapp på rööva!
När jag själv ser tillbaka på mina 18 år så har det vari en jäkla berg-och-dal bana, redan från födseln. För de som inte viste så hade jag navelsträngen några var (minns inte hur många kanske 2?) runt halsen, så där handlade det om liv och död redan från då jag kom ut i denna värld. Men sen gick det nog bara uppåt och jag hade en underbar o säker barndom, men sen vid kanske en 11 år gick det drastiskt ner och först vid kanske en 14 år började det gå upp igen för mig. Just nu känns det att jag är på toppen, så jag börjar bli rädd när det ska dala ner igen. Men jag vet att jag inte når botten en gång till, men den topp jag är på vill jag så stanna på, för jag har underbara vänner o familj, jag gör det jag tycker är rätt o lär mig av mina misstag!
Men är det fel att tycka man har det bra? Jag har märkt att alla uppskattar så lite vad folk gör för dem, alla har blivit så egoistiska och kan inte glädjas för andra, för delad glädje är för mig dubbel glädje! Finns inget roligare än att få höra att det går bra för någon eller få berätta när det går bra för en själv!
Jag vet jag har tendens att fundera mycket om saker o ting i mina inlägg o vissa tycker det är trist, men jag tvingar ju inte er att läsa! ;) Men jag tycker bara detta är sådant som man måste fundera på. Det finns inte många som uppskattar det de får, människor vill bara ha mer! De blir aldrig lyckliga, jag vet nog jag också varit sådan, men jag tycker jag klarat mig rätt bra bort från den banan, nu uppskattar jag allt mycke mer allt o alla.
Men nu ska jag gå o sova en stund o inte tänka sönder hjärnan min!
Klapp på rööva!
Kommentarer
Postat av: janie
wow, skitbra inlägg =)
Postat av: Annu
tack du! :)
Trackback
