Tisdagen den 6 oktober 2009 skedde det som inte får hända. Min fina klasskamrat fick en allergiskreaktion coh inget kunde rädda henne..
De 2 timmar vi var ovetande av situationen upplevdes olika av alla, jag och mina vänner som satt längst fram upplevde den mycket obehaglig av att inte få veta vad som hände, men kunde se på lärarnas blickar mot varandra att det inte stod bra till, när jag fick veta det var något med Emilia tänkte jag genast på allt hon var allergisk mot, men att det värsta som kunde hända var att de tog in henne på sjukhuset i Krakow, jag menar inget kunde hända henne, det fick bara inte hända något.. Men hon tog sitt sista andetag där på hotellet..
Efter att ha suttit och väntat i bussen i närmare 2h fick vi komma in i ett konferensrum var lärarna gav det hemska beskedet till oss.. Det var det värsta jag varit med om hittills.
En lång tid efter att vi kom hem var jag ledsen över förlusten av Emilia, en glädjespridare, färgklick och en helt unik person som inte längre fanns med i klassen. Skolans psykolog hjälpte mig och de andra som tagit tragedin hårt.
Jag sörjer Emilia fortfarande, jag tänker otaliga gånger på hennes föräldrar, och det som slog mig på studenten, jag skulle ha velat se hurudan hennes studentklänning skulle ha sett ut, hennes stil var helt unik och utstickande, hon skulle garanterat varit otroligt vacker!
Det blev ett långt inlägg nu, men jag saknar Emilia något otroligt. Psykologen sa att vi ska lära oss något från detta, och det jag har lärt mig av Emilia är att alltid stå för den du är, va den du är, lev in i det sista..
Jag vill bara få fram ännu att lärarna som var med på resan skötte alltig helt klanderfritt trots att de själva var i sorg och chock! Så jag är er evigt tacksam!!
Fint inlägg <3 . Jag blev väldigt tårögd när jag läste det! Jag kan (vågar!) inte ens tänka på hur det måste kännas att få ett sådant besked där och då.
Fint inlägg <3 . Jag blev väldigt tårögd när jag läste det! Jag kan (vågar!) inte ens tänka på hur det måste kännas att få ett sådant besked där och då.
Man är hjälplös i sådana situationer, det är det som känns värst, inget o ingen kunde rädda henne. Hoppas innerligt det gick smärtfritt för henne och att hon inte hann uppleva panik.
Beklagar sorgen Annu!!
Fint skrivet, gumman. Jag blev också tårögd när jag läste, för även om jag inte kände henne, så delar jag verkligen sorgen med er andra! Det var hemskt att få höra att något sånthär hade hänt. Sånt som inte får hända.
STOR KRAM till dig!
ja kommer ihåg dagen efter att hon gått bort så kom ja ti jobbe å fann min arbetskamrat helt föstörd av sorg. hon å ja diskutera om sorg å chocken, vi led fö alla ni som va där, å framförallt hennes föräldrar.
emilia förd mej å min jobbarkompis mycket närmare varann, vi släppt våra olikheter å börja acceptera varann. å de tackar ja henne för, hon måst ju bara va en ängel :)
å vet du annu, sen då ja e borta å nån sku kom ihåg mej som du kommer ihåg henne, så sku ja känn mej hedrad å stolt. åså de va absolut en vikti lärdom hon lämna åt dej :)
ja beklagar sorgen
