TheAnnu

När jag pratade med Lena idag om en förändring i mitt liv jag valt att göra, och håller på att göra sen snart 1 år sedan, så började jag tänka på äkta vänskap. Jag har många gånger tänkt att "det här är nog en riktig vän!", men sen står man där något år senare och ser hur vägarna går ifrån varandra. Jag vet att man ändras från barnsben till vuxen ålder, men  det känns så hemskt när man tänker hur mycket man öppnat sig för en del personer, jaa verkligen funnits där för dem o vips är allt som borta, vad hände undrar jag många ggr? Var jag bara en vän för att ta sig till andra, eller är vi helt enkelt på olika nivåer?

Jag själv är ingen som vill vara pop, jag vill kunna presentera mig till folk utan att folk vet redan vem jag är. Så för 100ade gången så är fortfarande orsaken till varför jag är modell och med i modeshower o photoshoot för det är något jag verkligen gillar att göra, inte för att jag tror jag är något eller tror jag kan bli poppis för det, NEJ! Jag vill ändå inte göra något sådant som karriär, jag vill ha det som hobby, precis som jag har det just nu!

De senaste året har jag växt rätt mycket som människa, jag har börjat se världen med nya ögon och fått ett nytt perspektiv på allt, vänner, omgivning, familj, hobbyn, jaa-a världen lixom. Jag har lärt mig den hemska sanningen att man inte kan lita på någon annan än sig själv till 100%, men då igen har jag den svaga punkten att jag vill tro det bästa om folk, så jag öppnar mig till mina närmaste vänner trots att jag inte vet om de kommer att stanna hos dem, man vet det aldrig, jag vet det är hemskt att säga, men så är det!

Jag vet att ingen är perfekt, jag är absolut inte prefekt, jag har kort stubin, jag blir lätt sårad, har svårt att inte visa känslor (pos o neg känslor), men jag har också bra sidor som alla andra, jag bryr mig verkligen om mina nära o vill dem det bästa, jag har lätt för att skratta och lära känna nya människor, jag står också med fötterna mycket stadigt på jorden och vet vad som är rätt och fel!

Trots att jag bara är 18 år, så har jag hunnit vara med om en hel del i mitt liv. Många av er som läser tänker säkert "som vadå ex?", men tyvärr är de flesta mycket privata så det är endast få (kan räkna upp dem på 1 hand) som känner till dem och kan hålla säkert med mig i det påståendet. Jag har fått lära mig den hårda vägen om människors grymhet, men också via det lärt mig se vilka som faktiskt är bra människor och förblir vänner genom livet. En sådan människa är Natalie Mattus, den tjejen har funnits vid min sida sedan vi var kanske 9 år (?), hon har stöttat mig i allt och jag henne. Vi kanske inte pratar med varandra varje dag, eller helst varje månad, MEN jag vet att hon alltid finns där och jag hoppas hon vet jag finns där för henne!

En annan grej jag började fundera på idag är tjejers strävan efter bekräftelse och popularitet. Varför ska vi behöva bekräftas genom att få någon snygg killes uppmärksamhet eller få ett one night stand? Till vilken nytta? Duger vi inte som vi är och kan istället efter en vild utekväll åka hem till vår pojkvän, eller med vår pojkvän hem? Har man inte pojkvän så måste man framstå slamppig då? Jag anser att det är bra mycket bättre att kunna sätta en gräns och säga nej, än att bli "en i mängden" för kåtbocken man är påväg att hoppa i säng med! Man blir inte mer pop bara för man är lätt att få, eller är det bara jag som heldre vill ha stämplet "hard to get" än "whore"??

Jag har sett allt för många vänner som gått det ödet att blivit ett lakan för många, men det är deras liv, deras beslut hoppas bara det är lyckliga med sina beslut (syftar inte bara på i sänghoppandet, utan beslut som som berör allt i livet) . Men nu var det färdigt funderat för ikväll, behövde bara avreagera mig! Hoppas det finns andra som håller med mig!